Alpujarras: Små vita bergsbyar utgör en tidsbubbla mitt i orörd natur

Här råder en magisk stillhet på toppen av den lilla byn Capileira, där vi står och njuter av den spektakulära utsikten över dalar och raviner som sträcker sig ner mot Medelhavet och mot Sierra Nevadas snötäckta toppar. Vi hör bara ljudet av getternas klockor i det avlägsna bergslandskapet och vindens mjuka sus här, 1 436 meter över havet, i Alpujarras-området, som smyger sig intill Sierra Nevadas södra sluttningar mitt emellan Granada och Almería.

Alpujarras består av 25 små byar som ligger utspridda som små vita prickar på olika höjder, skyddade av dalar och raviner. Det är tidig lördag förmiddag, och min reskamrat, som också är fotograf, och jag ska tillsammans med guiden José besöka de tre mest kända byarna, Capileira, Bubión och Pampaneira, som ligger som pärlor på en tråd i Poqueira-dalen. Vi börjar i den högst belägna byn, Capileira, där vi får den vackraste utsikten över de underliggande byarna.

– Alpujarras är känt i hela Spanien för sin unika mikroekologi med jordbruksmark som är anlagd i terrasser. Den gröna jordbruksmarken, som bevattnas av smältvatten från Sierra Nevada, står i stark kontrast till de torra ravinerna nedanför, som är perfekta att vandra i. Det är också många som rider och cyklar i Alpujarras, och man kan även åka på svampplockning, berättar José.

Långt borta kan vi skymta några små prickar som rör sig. Det är en av dagens grupper av vandrare som tar sig fram längs ravinens många stigar, som leder upp mot Sierra Nevadas bergstoppar.

José följer dem uppmärksamt med blicken. Även på långt avstånd lägger han märke till varje steg som varje vandrare tar.
– Jag vandrar här nästan varje dag, både med nybörjare och mycket vältränade vandrare. Jag vandrar också till jobbet varje dag från en av de låglänta städerna där jag bor, säger José.

Idag får han nöja sig med att titta på, för vi ska inte vandra i naturen här vid kanten av Sierra Nevada nationalpark. Vår tur går bara längs stadens gator, men även här kommer det att visa sig att Josés vältränade vandringsfötter är en fördel för honom.

Historiska vita berberhus

Capileira och de övriga byarna är över 1 000 år gamla. De vitkalkade husen med platta lertak och karakteristiska skorstenar speglar byarnas moriska förflutna. Efter den kristna återerövringen av Andalusien 1492 tvingades muslimerna att konvertera till kristendomen. De muslimer som inte ville konvertera flydde upp i bergen och bosatte sig i detta avlägset belägna område. Senare fördrevs de och kristna bosatte sig där, men byarna har bevarat den karakteristiska berberarkitekturen, säger José.

Vi klättrar uppför de sneda, branta, kullerstensbelagda gatorna. Vissa av gatorna är så krokiga och har så många nivåskillnader att det kräver stor koncentration av både fotografen och mig för att inte snubbla eller vrida foten, samtidigt som våra hungriga blickar vill ta in allt och vi också gärna vill prata med José.

– Se hur precist, lätt och säkert José sätter ner fötterna varje gång han tar ett steg, säger min fotograf med knappt dold avund, medan våra fötter snubblar fram på gatorna och vi kämpar för att hålla balansen. Han är verkligen en vältränad vandrare.

– Lägg märke till hur vissa av husen är förbundna med tinaos. Det är namnet på de konstruktioner som förbinder hus på vardera sidan av gatan, ungefär som en port, inflikar José.

I Capileiras centrum tittar vi in i bykyrkan Santa Maria Maggiore, vars vackra, slanka klocktorn tronar över den lilla byn.

– Kyrkan byggdes på 1700-talet ovanpå en kyrka från början av 1500-talet, som de kristna monarkerna lät uppföra på den plats där det tidigare låg en moské. Kyrkan har en vacker altartavla i barockstil, berättar José.